Anhöriga: När någon i din närhet talar om självmord!

Att tala om självmord är alltid ett rop på hjälp! Om någon i din närhet talar om självmord så ska du alltid reagera och ta detta på allvar! Att tala om självmord är inget man bara gör, man har verkligen tänkt på det. Tänkt igenom det. Hur skulle det vara? Skulle någon sakna mig? Hur skulle det kännas?

En person som mår dåligt vill sällan prata om allt det svåra, det är mycket svårt att öppna sig och man kanske till och med skäms över att man mår som man gör. Hur ska du som anhörig då se att det håller på att gå utför hos den nedstämda / deprimerade personen? Varningssignaler kan exempelvis vara:
sömnlöshet, minskad/ingen aptit, ökad alkohol/droganvändning, starka känslor av meningslöshet, ångest, drar sig undan, pratar om självmord, ger bort saker, besöker viktiga personer och en av de sista varningssignalerna är att personen i fråga plötsligt verkar mycket lugnare och lyckligare. 

När någon i din närhet talar om självmord: Ställ dessa tre frågor
- När har du tänkt göra det?
- Var har du tänkt göra det?
- Hur har du tänkt göra det?

Om personen i fråga svara på alla dessa frågor, kontakta någon yrkeskunnig omedelbart!Fundera inte en sekund på saken. Nu menar personen verkligen allvar. Om man klarar av att svara sakligt på dessa tre frågor så har man funderat igenom självmordet i detalj. Nu behöver personen räddas.

Du som anhörig kan kontakta Nationella hjälplinjen på telefon 020-220060 (SWE)

Håll kontakt! Prata med din närstående. Visa att du finns för honom / henne. LYSSNA!

Anhörig till en som pratar om självmord.

Anhörig

Anhöriga: När någon i din närhet talar om självmord!

Att tala om självmord är alltid ett rop på hjälp! Om någon i din närhet talar om självmord så ska du alltid reagera och ta detta på allvar! Att tala om självmord är inget man bara gör, man har verkligen tänkt på det. Tänkt igenom det. Hur skulle det vara? Skulle någon sakna mig? Hur skulle det kännas?

En person som mår dåligt vill sällan prata om allt det svåra, det är mycket svårt att öppna sig och man kanske till och med skäms över att man mår som man gör. Hur ska du som anhörig då se att det håller på att gå utför hos den nedstämda / deprimerade personen? Varningssignaler kan exempelvis vara:
sömnlöshet, minskad/ingen aptit, ökad alkohol/droganvändning, starka känslor av meningslöshet, ångest, drar sig undan, pratar om självmord, ger bort saker, besöker viktiga personer och en av de sista varningssignalerna är att personen i fråga plötsligt verkar mycket lugnare och lyckligare. 

När någon i din närhet talar om självmord: Ställ dessa tre frågor
- När har du tänkt göra det?
- Var har du tänkt göra det?
- Hur har du tänkt göra det?

Om personen i fråga svara på alla dessa frågor, kontakta någon yrkeskunnig omedelbart!Fundera inte en sekund på saken. Nu menar personen verkligen allvar. Om man klarar av att svara sakligt på dessa tre frågor så har man funderat igenom självmordet i detalj. Nu behöver personen räddas.

Du som anhörig kan kontakta Nationella hjälplinjen på telefon 020-220060 (SWE)

Håll kontakt! Prata med din närstående. Visa att du finns för honom / henne. LYSSNA!
Kommentera
Att vara anhörig till en person som lider av panikångestattacker kan vara frustrerande, jobbigt och många gånger kanske allt känns helt hopplöst. Om du som anhörig rent konkret vill hjälpa din vän med panikattacker finns det några saker du kan tänka på. Sånt du kan göra och sånt du vill undvika.

​​
Observera att följande saker som jag listat nedan är personliga och jag utgår endast från mig själv.
Självfallet varierar detta från fall till fall, så lär dig som anhörig att läsa av din närstående. Hur vill
just han eller hon ha det. När mår han/hon bra och vad kan leda till att situationen blir värre?

​​
När en panikattack bryter ut i din närvaro:
+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?
+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.
+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!
+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem. 

​​
- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.
- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.
- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.
- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!
- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.

Anhörig till en med panikattacker.

Anhörig
Att vara anhörig till en person som lider av panikångestattacker kan vara frustrerande, jobbigt och många gånger kanske allt känns helt hopplöst. Om du som anhörig rent konkret vill hjälpa din vän med panikattacker finns det några saker du kan tänka på. Sånt du kan göra och sånt du vill undvika.

​​
Observera att följande saker som jag listat nedan är personliga och jag utgår endast från mig själv.
Självfallet varierar detta från fall till fall, så lär dig som anhörig att läsa av din närstående. Hur vill
just han eller hon ha det. När mår han/hon bra och vad kan leda till att situationen blir värre?

​​
När en panikattack bryter ut i din närvaro:
+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?
+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.
+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!
+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem. 

​​
- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.
- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.
- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.
- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!
- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.
Kommentera

Många tror att bipolär sjukdom bara handlar om att humöret går upp och ner, det trodde jag med att det gjorde. Visst handlar bipolär om humöret, det är den stora delen av allt. Men det ingår faktiskt andra saker med som många kanske inte vet om. Missbruk, anorexia, självskadebeetende är några av dem sakerna som man också kan få problem med när man har bipolär sjukdom.

Men som sagt humöret är en stor del av det. Det kan svänga hej vilt men man kan också ha stunder där allt är precis som vanligt. För min del så svänger det från dag till dag ibland och sen kan jag ha långa perioder också (oftast när jag depressioner) men sen kan även allt vara som vanligt under någon vecka. Jag kan även svänga under dagen, kan ha en rad olika humör under en och samma dag. 
När man svänger så är man antingen uppåt eller neråt, båda två är lika dåliga. Man kan se det som att det är positivt att vara uppåt och många vill vara i det läget ibland. Det kan jag med vilja, man känner sig så himla bra. Man får en massa saker gjort, man behöver knappt sova något, idéerna sprudlar, man blir kreativt osv. Men det finns också dåliga saker med det, det är oftast där man kan ställa till det ordentligt. Man kan få enorma impulser som gör att man gör saker man egentligen inte borde göra. Man kan få för sig att man bara ska flytta, man ska sluta på jobbet och bli något annat, man kan dra på sig massa skulder osv. Vad man gör är olika beroende på vilken typ av bipolär man har. Men man kan som sagt ställa till det en hel del för sig. Man tycker även att man ska göra allt på en gång och det blir oftast för mycket. 

Dem säger att bipolära har värre depressioner än andra diagnoser och det kan jag hålla med om. Det är för att när man väl faller så blir den en väldigt hård landning. Från att har varit "on top of the world" till att bara gå ner sig, inte känna sig ett dugg värd och känna att man inte ens förtjänar att finnas. Det blir ett väldigt stort fall! Depressioner kan också var olika, för min del kan jag ibland klättra ur dem och vissa blir värre. 
Dem "lättare" depressioner då ligger jag mest i sängen och gör i princip inte mer än att gå upp på toa. Man börjar sova ännu mer, kan sluta äta och bara ligger helt deppad i sängen. När det blir så för mig så kan det ibland gå över på någon dag och sen är jag uppåt igen eller på stabilt läge. Det är så olika det och man kan aldrig riktigt veta hur det kommer bli. 
Men sen kan också dem värre depressioner komma, när man går ner sig riktigt ordentligt. Man kan börja med självskadebeteende, få självmordstankar och även faktiskt försöka att göra det eller tyvärr göra det också. Man faller som sagt hårt och hamnar riktigt på bottnen. Man vill verkligen inte göra något alls, man kan ligga i sin säng och bara stirra hur länge som helst. 

För min del så har jag tvångstankar, jag har ett extremt kontrollbehov, jag måste ha ordning annars blir det totalt kaos i mitt huvud. Kläder måste va sorterade i en viss ordning, sakerna måste stå på speciella platser här hemma. Jag måste följa vissa rutiner och göra vissa saker i en viss ordning, annars blir det också kaos i huvudet. Jag har extrema rädslor för det mesta. Jag kan bli så otroligt irriterad ibland, och ibland kan jag bli arg för såna små saker att jag själv inte fattar varför jag blivit arg. Det är bara en del av det, det finns mycket annat med. 

Hur personer är när dem har bipolär är så olika. Alla personer är olika och det finns olika grader av bipolär, vissa är värre och andra lättare. Bipolär sjukdom är aldrig en lätt sjukdom, oavsett typ. Det finns dem som måste ta sin medicin, det finns dem som får ta flera olika och det finns dem som kan klara det utan medicin. Men vilket man än gör så är man inte en dåligt person för det. Med eller utan är det en daglig kamp och man kämpar lika mycket oavsett. 

Bipolär är även en sjukdom som är väldigt svår att förstå sig på, det är många som inte gör det och knappt jag själv gör det ibland. Men jag vet hur det är att vara bipolär och jag vet att det ingår så mycket annat i det. 

Det som stör mig är att det verkar ha blivit tabu att skriva om psykiska sjukdomar. Varför vet jag inte, jag tycker det är så löjligt! Ja vi har psykiska sjukdomar, men vi är lika mycket värda för det. Vi är dem vi är och passar det inte då får det vara. 

Något annat som stör mig är att när man har en "osynlig" sjukdom så verkar man helt plötsligt inte vara sjuk för det syns inte på utsidan. Men att ha en psykisk sjukdom är inte lätt, sen kvittar det om man har adhd, bipolär eller någon annan sjukdom. Det är en daglig kamp och även om det inte är något som syns utåt så kämpar man med det dagligen. Det är inget som kommer att försvinna, det är något man kommer att leva med hela sitt liv. Man kan lära sig att hantera det, men det kommer fortfarande att finnas kvar och man kommer alltid få kämpa. 

Men viktigast av allt, döm oss inte efter våra sjukdomar! Om man tar t.ex bipolär vi kan skada oss, inte för att få uppmärksamhet, vi skiter inte i vår omgivning för att vi vill ta livet av oss, vi kan inte hjälpa våra impulser däremot. Jag tänker inte skylla på sjukdomen, men många saker man gör är just pga sjukdomen och ibland kan man inte riktigt hjälpa det man gör. Det bara blir så och dem svängningarna som kommer, kan komma helt oförväntat. Som ett slag i huvudet. Så döm inte allt vi gör, vi kämpar dagligen för att kunna hantera vårt humör och undvika saker. Men ibland går det helt enkelt inte. 

Vi har en sjukdom, men vi är inte vår sjukdom!! 

Till er som har en psykisk sjukdom, ni är precis lika värda som alla andra (även ni som inte har det, alla är lika värda)! Ni är inte ensamma, många lever med det idag även om dem inte pratar om det. Ni är starka som kämpar med detta. Låt inte folk trycka ner er för att ni har en sjukdom, man ska inte behöva dölja det! Finns det dem som inte accepterar er, dem är inte värda att ha i era liv. Det är okej att ha en psykisk sjukdom, det är inget fel med det! 

Va inte rädd för att söka hjälp om det behövs, det är inget fel med det. Jag vet att det är svårt att be om hjälp och att erkänna för sig själv att man behöver det. Men det kan rädda både dig och dina anhöriga från att bli sårade. Att söka hjälp kan vara det svåraste som finns, men ibland måste man våga ta det steget. Ingen mår bra av att va i en sån hemsk depression och det drabbar även dem runt om dig. Även om man ska tänka på sig själv, tänk på alla runt om som skulle bli så ledsna om något skulle hända dig, Men som sagt, jag vet hur svårt det är att ta det steget när man väl är det. 

Jag hade aldrig tagit det steget om jag inte hade haft så fina människor runt om mig och min dotter, jag vill heller inte tänka på vad som hade hänt om jag inte hade bett om hjälp. Så be om hjälp, det behöver inte tvunget vara en läkare. Prata med den du litar allra mest på först.


Bipolär sjukdom

Anhörig

Många tror att bipolär sjukdom bara handlar om att humöret går upp och ner, det trodde jag med att det gjorde. Visst handlar bipolär om humöret, det är den stora delen av allt. Men det ingår faktiskt andra saker med som många kanske inte vet om. Missbruk, anorexia, självskadebeetende är några av dem sakerna som man också kan få problem med när man har bipolär sjukdom.

Men som sagt humöret är en stor del av det. Det kan svänga hej vilt men man kan också ha stunder där allt är precis som vanligt. För min del så svänger det från dag till dag ibland och sen kan jag ha långa perioder också (oftast när jag depressioner) men sen kan även allt vara som vanligt under någon vecka. Jag kan även svänga under dagen, kan ha en rad olika humör under en och samma dag. 
När man svänger så är man antingen uppåt eller neråt, båda två är lika dåliga. Man kan se det som att det är positivt att vara uppåt och många vill vara i det läget ibland. Det kan jag med vilja, man känner sig så himla bra. Man får en massa saker gjort, man behöver knappt sova något, idéerna sprudlar, man blir kreativt osv. Men det finns också dåliga saker med det, det är oftast där man kan ställa till det ordentligt. Man kan få enorma impulser som gör att man gör saker man egentligen inte borde göra. Man kan få för sig att man bara ska flytta, man ska sluta på jobbet och bli något annat, man kan dra på sig massa skulder osv. Vad man gör är olika beroende på vilken typ av bipolär man har. Men man kan som sagt ställa till det en hel del för sig. Man tycker även att man ska göra allt på en gång och det blir oftast för mycket. 

Dem säger att bipolära har värre depressioner än andra diagnoser och det kan jag hålla med om. Det är för att när man väl faller så blir den en väldigt hård landning. Från att har varit "on top of the world" till att bara gå ner sig, inte känna sig ett dugg värd och känna att man inte ens förtjänar att finnas. Det blir ett väldigt stort fall! Depressioner kan också var olika, för min del kan jag ibland klättra ur dem och vissa blir värre. 
Dem "lättare" depressioner då ligger jag mest i sängen och gör i princip inte mer än att gå upp på toa. Man börjar sova ännu mer, kan sluta äta och bara ligger helt deppad i sängen. När det blir så för mig så kan det ibland gå över på någon dag och sen är jag uppåt igen eller på stabilt läge. Det är så olika det och man kan aldrig riktigt veta hur det kommer bli. 
Men sen kan också dem värre depressioner komma, när man går ner sig riktigt ordentligt. Man kan börja med självskadebeteende, få självmordstankar och även faktiskt försöka att göra det eller tyvärr göra det också. Man faller som sagt hårt och hamnar riktigt på bottnen. Man vill verkligen inte göra något alls, man kan ligga i sin säng och bara stirra hur länge som helst. 

För min del så har jag tvångstankar, jag har ett extremt kontrollbehov, jag måste ha ordning annars blir det totalt kaos i mitt huvud. Kläder måste va sorterade i en viss ordning, sakerna måste stå på speciella platser här hemma. Jag måste följa vissa rutiner och göra vissa saker i en viss ordning, annars blir det också kaos i huvudet. Jag har extrema rädslor för det mesta. Jag kan bli så otroligt irriterad ibland, och ibland kan jag bli arg för såna små saker att jag själv inte fattar varför jag blivit arg. Det är bara en del av det, det finns mycket annat med. 

Hur personer är när dem har bipolär är så olika. Alla personer är olika och det finns olika grader av bipolär, vissa är värre och andra lättare. Bipolär sjukdom är aldrig en lätt sjukdom, oavsett typ. Det finns dem som måste ta sin medicin, det finns dem som får ta flera olika och det finns dem som kan klara det utan medicin. Men vilket man än gör så är man inte en dåligt person för det. Med eller utan är det en daglig kamp och man kämpar lika mycket oavsett. 

Bipolär är även en sjukdom som är väldigt svår att förstå sig på, det är många som inte gör det och knappt jag själv gör det ibland. Men jag vet hur det är att vara bipolär och jag vet att det ingår så mycket annat i det. 

Det som stör mig är att det verkar ha blivit tabu att skriva om psykiska sjukdomar. Varför vet jag inte, jag tycker det är så löjligt! Ja vi har psykiska sjukdomar, men vi är lika mycket värda för det. Vi är dem vi är och passar det inte då får det vara. 

Något annat som stör mig är att när man har en "osynlig" sjukdom så verkar man helt plötsligt inte vara sjuk för det syns inte på utsidan. Men att ha en psykisk sjukdom är inte lätt, sen kvittar det om man har adhd, bipolär eller någon annan sjukdom. Det är en daglig kamp och även om det inte är något som syns utåt så kämpar man med det dagligen. Det är inget som kommer att försvinna, det är något man kommer att leva med hela sitt liv. Man kan lära sig att hantera det, men det kommer fortfarande att finnas kvar och man kommer alltid få kämpa. 

Men viktigast av allt, döm oss inte efter våra sjukdomar! Om man tar t.ex bipolär vi kan skada oss, inte för att få uppmärksamhet, vi skiter inte i vår omgivning för att vi vill ta livet av oss, vi kan inte hjälpa våra impulser däremot. Jag tänker inte skylla på sjukdomen, men många saker man gör är just pga sjukdomen och ibland kan man inte riktigt hjälpa det man gör. Det bara blir så och dem svängningarna som kommer, kan komma helt oförväntat. Som ett slag i huvudet. Så döm inte allt vi gör, vi kämpar dagligen för att kunna hantera vårt humör och undvika saker. Men ibland går det helt enkelt inte. 

Vi har en sjukdom, men vi är inte vår sjukdom!! 

Till er som har en psykisk sjukdom, ni är precis lika värda som alla andra (även ni som inte har det, alla är lika värda)! Ni är inte ensamma, många lever med det idag även om dem inte pratar om det. Ni är starka som kämpar med detta. Låt inte folk trycka ner er för att ni har en sjukdom, man ska inte behöva dölja det! Finns det dem som inte accepterar er, dem är inte värda att ha i era liv. Det är okej att ha en psykisk sjukdom, det är inget fel med det! 

Va inte rädd för att söka hjälp om det behövs, det är inget fel med det. Jag vet att det är svårt att be om hjälp och att erkänna för sig själv att man behöver det. Men det kan rädda både dig och dina anhöriga från att bli sårade. Att söka hjälp kan vara det svåraste som finns, men ibland måste man våga ta det steget. Ingen mår bra av att va i en sån hemsk depression och det drabbar även dem runt om dig. Även om man ska tänka på sig själv, tänk på alla runt om som skulle bli så ledsna om något skulle hända dig, Men som sagt, jag vet hur svårt det är att ta det steget när man väl är det. 

Jag hade aldrig tagit det steget om jag inte hade haft så fina människor runt om mig och min dotter, jag vill heller inte tänka på vad som hade hänt om jag inte hade bett om hjälp. Så be om hjälp, det behöver inte tvunget vara en läkare. Prata med den du litar allra mest på först.


Kommentera