Hösten, kylan, regnet men så kom solen.
Igår var de GGN, alltså Gotland Grand National och självklart var min familj där. Jag gjorde precis som alla andra år tog med mig hela familjen för en dag i skogen bland lera och alla motorcyklar. MEN i år regnade och blåste riktigt kallt att dagen blev kort. Vi fortsatte hemåt efter några timmar och tittade vidare på tvn. Sambons bror och hans son kom hit precis som tidigare år, barnen lekte och de var ett galet liv hela eftermiddagen. Men de var inte slut där, de blev kväll och dom stannade på kvällsmat och sen myste barnen TILLSLUT ner sig i soffan och såg film med lite lördagsgodis, mini hon fick gå till sängs vilket hon verkligen behövde.

Idag är jag helt slut, sådär tung i huvudet och bara behöver ett lugn. Mina läppar är neutrala, jag har ingen ork riktigt. Men jag har plockat i köket iallafall men någon söndagsryck med dammsugaren får vänta tills imorgon för min del för de orkar jag inte med idag.
Här har vi nu fått höstlov, äldsta dottern ska gå lite på fritids och mini ska gå korta dagar på förskolan. Jag ska fortsätta att ta hand om mig själv, på tisdag ska jag till överläkaren och diskutera vidare om min sjukskrivning och prata medicin, ja få den där granskningen från topp till tå både utvändigt och invändigt helt enkelt för att se vad han säger om saken. På Onsdag är de möte och sen fortsätter vi med en lugn Torsdag. På Fredag ska äldsta på halloween disco, hon ska vara fladdermus och de ska hon ordna sig tillsammans med sin vän Elli som går i hennes klass. När dom ordnat sig ska dem gå till tillsammans då Elli bor granne med lokalen där discot ska vara, äldsta kommer sedan sova över vid sin mormor och morfar för att jag sedan kan få hem hennes igen på Lördagen. Men hela nästa helg kommer nog spenderas en hel del vid tvn för ovanlighetens skull... Vad kan de vara då?
Jodå, de är Blizzcon nämligen och de kan jag ju inte missa när jag lever med min härliga gamer eller hur?

Hur har din helg varit och vad har du för planer i veckan?

GGN och nu längtar jag efter ett lugn.

Min vardag
Hösten, kylan, regnet men så kom solen.
Igår var de GGN, alltså Gotland Grand National och självklart var min familj där. Jag gjorde precis som alla andra år tog med mig hela familjen för en dag i skogen bland lera och alla motorcyklar. MEN i år regnade och blåste riktigt kallt att dagen blev kort. Vi fortsatte hemåt efter några timmar och tittade vidare på tvn. Sambons bror och hans son kom hit precis som tidigare år, barnen lekte och de var ett galet liv hela eftermiddagen. Men de var inte slut där, de blev kväll och dom stannade på kvällsmat och sen myste barnen TILLSLUT ner sig i soffan och såg film med lite lördagsgodis, mini hon fick gå till sängs vilket hon verkligen behövde.

Idag är jag helt slut, sådär tung i huvudet och bara behöver ett lugn. Mina läppar är neutrala, jag har ingen ork riktigt. Men jag har plockat i köket iallafall men någon söndagsryck med dammsugaren får vänta tills imorgon för min del för de orkar jag inte med idag.
Här har vi nu fått höstlov, äldsta dottern ska gå lite på fritids och mini ska gå korta dagar på förskolan. Jag ska fortsätta att ta hand om mig själv, på tisdag ska jag till överläkaren och diskutera vidare om min sjukskrivning och prata medicin, ja få den där granskningen från topp till tå både utvändigt och invändigt helt enkelt för att se vad han säger om saken. På Onsdag är de möte och sen fortsätter vi med en lugn Torsdag. På Fredag ska äldsta på halloween disco, hon ska vara fladdermus och de ska hon ordna sig tillsammans med sin vän Elli som går i hennes klass. När dom ordnat sig ska dem gå till tillsammans då Elli bor granne med lokalen där discot ska vara, äldsta kommer sedan sova över vid sin mormor och morfar för att jag sedan kan få hem hennes igen på Lördagen. Men hela nästa helg kommer nog spenderas en hel del vid tvn för ovanlighetens skull... Vad kan de vara då?
Jodå, de är Blizzcon nämligen och de kan jag ju inte missa när jag lever med min härliga gamer eller hur?

Hur har din helg varit och vad har du för planer i veckan?
Kommentera
Funderar ni någonsin över de här med vänner?
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.

Känslan av ensamhet trots många vänner.

Depression
Funderar ni någonsin över de här med vänner?
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.
En kommentar
Här sitter jag med datorn framför mig på skrivbordet, kaffe koppen står precis bredvid och funderar, samtidigt fäller jag en tår. En tår av besvikelse, jag är egentligen inte ledsen utan de är mer att jag har fått vakna upp. Vakna upp som vuxen och som vuxen har jag en förståelse, en förståelse att min barndom är som borta, jag minns ingenting och de har kommit upp varför jag inte göra de. Har man varit med om trauma som barn, haft en uppväxt som inte sätt ut som de gör i en vanlig familj är de lätt att de blir så nämligen. Att man står som vuxen och inte minns för att man så tidigt i sitt liv förträngt. En dag ska jag ta tag i min barndom, men inte nu. Just nu ska jag bara smälta allting och fortsätta mitt liv.
Men jag kan inte släppa tankarna riktigt, jag kan inte bara smälta allting på en gång. Jag är så besviken över hur min uppväxt varit, inte för att jag varit sjuk utan för hur min familj varit mot mig tillskillnad ifrån hur de har sett ut utåt eller till skillnad från hur min lillasyster har haft de.

När börjar era minnen från barndomen visa sig i ert minne? Hur gammal var du?
Jag försöker verkligen minnas några goda minnen men de är inte många jag minns... Minns inte så mycket negativt heller för den delen mer än de negativa jag faktiskt minns och de är inte bra.
 
Jag har växt upp i ett dysfunktionellt hem, närmare om de kommer jag skriva om när jag fortsatt smälta.

En besvikelse.

Min vardag
Här sitter jag med datorn framför mig på skrivbordet, kaffe koppen står precis bredvid och funderar, samtidigt fäller jag en tår. En tår av besvikelse, jag är egentligen inte ledsen utan de är mer att jag har fått vakna upp. Vakna upp som vuxen och som vuxen har jag en förståelse, en förståelse att min barndom är som borta, jag minns ingenting och de har kommit upp varför jag inte göra de. Har man varit med om trauma som barn, haft en uppväxt som inte sätt ut som de gör i en vanlig familj är de lätt att de blir så nämligen. Att man står som vuxen och inte minns för att man så tidigt i sitt liv förträngt. En dag ska jag ta tag i min barndom, men inte nu. Just nu ska jag bara smälta allting och fortsätta mitt liv.
Men jag kan inte släppa tankarna riktigt, jag kan inte bara smälta allting på en gång. Jag är så besviken över hur min uppväxt varit, inte för att jag varit sjuk utan för hur min familj varit mot mig tillskillnad ifrån hur de har sett ut utåt eller till skillnad från hur min lillasyster har haft de.

När börjar era minnen från barndomen visa sig i ert minne? Hur gammal var du?
Jag försöker verkligen minnas några goda minnen men de är inte många jag minns... Minns inte så mycket negativt heller för den delen mer än de negativa jag faktiskt minns och de är inte bra.
 
Jag har växt upp i ett dysfunktionellt hem, närmare om de kommer jag skriva om när jag fortsatt smälta.
Kommentera