Jag är en tjej som har pendlat upp och ner i humöret sedan tonåren, men det var på senare dagar när jag redan blivit mamma som depressionen sög tag i mig när de blev många smällar på samma gånge. Den blev så djup att jag las in och fick elchocker inkluderat medicin injektioner! Depressionen hävdes till viss del, men då började jag klättra på väggarna. ”Hon är manisk”, sa läkaren, och snart hade jag fått min fastställda diagnos: bipolär sjukdom.
Hur kändes det när du fick din diagnos?– Jag blev arg, jag tyckte att det var kränkande att någon kallade mig för manodepressiv. ”Jag är ju inte dum i huvudet”, tänkte jag. Det tog ett tag för mig att inse att det var mina egna fördomar om psykisk sjukdom som spökade. Och då tänkte jag att det måste finnas fler som tänkte så. Så jag började blogga om livet i min resa! Men jag är fortfarande långt ifrån att acceptera att mitt liv ska behöva vara såhär resten av livet.
Vad är bipolär sjukdom?
– Det är som att det växlar mellan regn och sol hela tiden. Jag kan vara låg i ett par veckor eller månader och vilja stanna under täcket, fast det gör jag aldrig om jag inte blir sämre och sämre. Sedan plötsligt en morgon är livet helt fantastiskt och energin bara sprutar. Jag sover nästan inget och det har hänt att jag städat mitt i natten och startat stora projekt
Vad skiljer dig från en ”vanlig” mamma?
– Utåt syns det nog mest att jag inte orkar med lika mycket ljud och rörelse som andra. När jag är manisk orkar jag hur mycket som helst. Men det är tungt och tufft att vara mamma när man inte mår bra. Att vakna fullständigt energilös på morgonen är fruktansvärt. Men när jag mår dåligt erkänner jag aldrig det. Jag kontrollerar mig själv under dagarna, och somnar på soffan när jag nattat barn! Jag håller de nämligen för mig själv då jag blivit så illa behandlad till en början att jag varit rädd för mig själv.
I vilka mammasituationer försvårar sjukdomen för dig?
– Jag klarar inte att ha flera barn hemma samtidigt om jag är själv, det blir för mycket ljud. Jag blir lätt stressad, det räcker med att båda barnen pratar med mig i mun på varandra samtidigt för att det ska bli för mycket. Men jag har lärt mig att se det och bryta innan stressen går ut över dottern! Bryta genom att be om hjälp för att ta över situationen helt enkelt och sen flyr jag in i ett rum för mig själv.
Har du några knep som underlättar?
– Jag börjar alltid dagen i lugn och ro, tar en kaffe lugnt för mig själv! Annars har jag inte kommit på så mycket mer faktiskt!
Hur öppen är du mot omgivningen?
– Jag säger inte ”Hej, jag är bipolär” när jag träffar någon, men jag döljer det inte om vi börjar prata om de då jag är väldigt öppen med att berätta om min resa och mitt liv.
Hur mycket av dig är din diagnos?
– För mig är den frågan som att fundera på var universum börjar och slutar. Det svindlar. Diagnosen är en stor del av mig, men jag vill inte bli min diagnos. Det finns bipolära som bara kan umgås med andra bipolära, eftersom det känns som att det bara är de som förstår. Men jag ser min diagnos mer som en svans.
Den sitter ihop med mig och hänger alltid med – men det är jag som kommer först.
Jag är bipolär.
PresentationJag är en tjej som har pendlat upp och ner i humöret sedan tonåren, men det var på senare dagar när jag redan blivit mamma som depressionen sög tag i mig när de blev många smällar på samma gånge. Den blev så djup att jag las in och fick elchocker inkluderat medicin injektioner! Depressionen hävdes till viss del, men då började jag klättra på väggarna. ”Hon är manisk”, sa läkaren, och snart hade jag fått min fastställda diagnos: bipolär sjukdom.
Hur kändes det när du fick din diagnos?– Jag blev arg, jag tyckte att det var kränkande att någon kallade mig för manodepressiv. ”Jag är ju inte dum i huvudet”, tänkte jag. Det tog ett tag för mig att inse att det var mina egna fördomar om psykisk sjukdom som spökade. Och då tänkte jag att det måste finnas fler som tänkte så. Så jag började blogga om livet i min resa! Men jag är fortfarande långt ifrån att acceptera att mitt liv ska behöva vara såhär resten av livet.
Vad är bipolär sjukdom?
– Det är som att det växlar mellan regn och sol hela tiden. Jag kan vara låg i ett par veckor eller månader och vilja stanna under täcket, fast det gör jag aldrig om jag inte blir sämre och sämre. Sedan plötsligt en morgon är livet helt fantastiskt och energin bara sprutar. Jag sover nästan inget och det har hänt att jag städat mitt i natten och startat stora projekt
Vad skiljer dig från en ”vanlig” mamma?
– Utåt syns det nog mest att jag inte orkar med lika mycket ljud och rörelse som andra. När jag är manisk orkar jag hur mycket som helst. Men det är tungt och tufft att vara mamma när man inte mår bra. Att vakna fullständigt energilös på morgonen är fruktansvärt. Men när jag mår dåligt erkänner jag aldrig det. Jag kontrollerar mig själv under dagarna, och somnar på soffan när jag nattat barn! Jag håller de nämligen för mig själv då jag blivit så illa behandlad till en början att jag varit rädd för mig själv.
I vilka mammasituationer försvårar sjukdomen för dig?
– Jag klarar inte att ha flera barn hemma samtidigt om jag är själv, det blir för mycket ljud. Jag blir lätt stressad, det räcker med att båda barnen pratar med mig i mun på varandra samtidigt för att det ska bli för mycket. Men jag har lärt mig att se det och bryta innan stressen går ut över dottern! Bryta genom att be om hjälp för att ta över situationen helt enkelt och sen flyr jag in i ett rum för mig själv.
Har du några knep som underlättar?
– Jag börjar alltid dagen i lugn och ro, tar en kaffe lugnt för mig själv! Annars har jag inte kommit på så mycket mer faktiskt!
Hur öppen är du mot omgivningen?
– Jag säger inte ”Hej, jag är bipolär” när jag träffar någon, men jag döljer det inte om vi börjar prata om de då jag är väldigt öppen med att berätta om min resa och mitt liv.
Hur mycket av dig är din diagnos?
– För mig är den frågan som att fundera på var universum börjar och slutar. Det svindlar. Diagnosen är en stor del av mig, men jag vill inte bli min diagnos. Det finns bipolära som bara kan umgås med andra bipolära, eftersom det känns som att det bara är de som förstår. Men jag ser min diagnos mer som en svans.
Den sitter ihop med mig och hänger alltid med – men det är jag som kommer först.