Funderar ni någonsin över de här med vänner?
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.

Känslan av ensamhet trots många vänner.

Depression
Funderar ni någonsin över de här med vänner?
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.
En kommentar
Ibland kan människor få mig att känna mig annorlunda, udda eller hur jag ska beskriva.
Jag känner mig själv inte särskilt annorlunda eller udda, jag har min bra och dåliga sidor och mina människor som står mig närmast vet hur jag är.
Jag har pga min sjukdom haft många vänner som vänt mig ryggen för att dom inte förstår varför jag ibland inte hör av mig, svarar eller varför jag ibland efter ett uppehåll bara kan höra av mig som om inget har hänt, eller varför jag ibland bara försvinner i intet. Jag har till och med en kusin som varit som en syster för mig i många år som alltid stått mig så nära, som läste på om min sjukdom men som i slutet ändå blev sviken av mig pga mitt dåvarande djupa skov i mani och sedan dess inte hört ett ljud ifrån henne trots att jag försökt i ett helt år innan jag gav upp och sa att hon fick komma när hon ville (de är 2år sedan nu och hon har ännu inte kommit).
De är så lustigt ibland.

Ikväll blev jag påmind om de igen.
Jag har en vän sedan många år tillbaka, vi har varit bästa vänner sedan tonårstid. Vi är dom där vännerna som inte behöver ha någon kontakt men när vi ses är de som om de var igår, vi ses emellanåt och ibland ses vi väldigt intensivt.
Senaste tiden har vi inte setts, de har varit mycket för mig och mycket för henne. Sådär så våra ungar inte ens har setts och lekt sedan i höstas och helt ärligt var de nog då vi också tog en kaffe senaste om jag inte minns fel?
Hon kan göra mig väldigt förvirrad många gånger och ibland vet jag inte riktigt vart jag har henne.
Hon hörde av sig för 2 veckor sedan, hon ville ses på en kaffe men tyvärr blev vi sjuka och vi fick avboka. Tråkigt när vi så sällan får tid för varandra. Mitt förslag var att vi kanske kunde planera någon kväll framåt där vi kunde sätta oss med ett glas vin eller två, varför inte en öl eller tre och sedan se vart kvällen tog oss. Jag fick till svar att hon har barnen varannan helg och den helgen hon är utan barn så jobbar hon och där av inte kan dricka. Jag accepterade de och sa att då tar vi en kaffe helt enkelt när vi får till de igen.
Ikväll är hon ute och dricker, endast en vecka efter de att vi skrev om att hon inte kunde dricka. Hon har barnen den här helgen men hon har ordnat en barnvakt. Hon är dessutom iväg med våra gemensamma vänner. Varför kunde hon inte fråga om jag ville vara med? Är de för mycket begärt? Även om jag kanske hade sagt nej så kan man väll ändå höra av sig och säga att "du, jag har ordnat barnvakt ikväll och kommer dra ut vill du hänga med kan du väll säga till"... Eller är de bara jag som är barnslig nu? Ikväll hade jag faktiskt följt med och de hade varit kul.
Vill hon inte för att jag är annorlunda? Varför frågade hon inte för? Varför säger man en sak och sedan gör en annan? Varför gör man såhär mot en vän? Jag själv skulle aldrig göra så... Speciellt inte när man står varandra så nära.

Jag vet inte om jag ska höra av mig heller,  jag har väll inget att säga eller så har jag massor att säga men vill inte bli ovän. Jag kanske är feg? Barnslig? Är de mitt huvud som spökar loss???

Jag känner mig förvirrad ikväll...

Att andra få en att känna sig annorlunda.

Psykisktsjuk
Ibland kan människor få mig att känna mig annorlunda, udda eller hur jag ska beskriva.
Jag känner mig själv inte särskilt annorlunda eller udda, jag har min bra och dåliga sidor och mina människor som står mig närmast vet hur jag är.
Jag har pga min sjukdom haft många vänner som vänt mig ryggen för att dom inte förstår varför jag ibland inte hör av mig, svarar eller varför jag ibland efter ett uppehåll bara kan höra av mig som om inget har hänt, eller varför jag ibland bara försvinner i intet. Jag har till och med en kusin som varit som en syster för mig i många år som alltid stått mig så nära, som läste på om min sjukdom men som i slutet ändå blev sviken av mig pga mitt dåvarande djupa skov i mani och sedan dess inte hört ett ljud ifrån henne trots att jag försökt i ett helt år innan jag gav upp och sa att hon fick komma när hon ville (de är 2år sedan nu och hon har ännu inte kommit).
De är så lustigt ibland.

Ikväll blev jag påmind om de igen.
Jag har en vän sedan många år tillbaka, vi har varit bästa vänner sedan tonårstid. Vi är dom där vännerna som inte behöver ha någon kontakt men när vi ses är de som om de var igår, vi ses emellanåt och ibland ses vi väldigt intensivt.
Senaste tiden har vi inte setts, de har varit mycket för mig och mycket för henne. Sådär så våra ungar inte ens har setts och lekt sedan i höstas och helt ärligt var de nog då vi också tog en kaffe senaste om jag inte minns fel?
Hon kan göra mig väldigt förvirrad många gånger och ibland vet jag inte riktigt vart jag har henne.
Hon hörde av sig för 2 veckor sedan, hon ville ses på en kaffe men tyvärr blev vi sjuka och vi fick avboka. Tråkigt när vi så sällan får tid för varandra. Mitt förslag var att vi kanske kunde planera någon kväll framåt där vi kunde sätta oss med ett glas vin eller två, varför inte en öl eller tre och sedan se vart kvällen tog oss. Jag fick till svar att hon har barnen varannan helg och den helgen hon är utan barn så jobbar hon och där av inte kan dricka. Jag accepterade de och sa att då tar vi en kaffe helt enkelt när vi får till de igen.
Ikväll är hon ute och dricker, endast en vecka efter de att vi skrev om att hon inte kunde dricka. Hon har barnen den här helgen men hon har ordnat en barnvakt. Hon är dessutom iväg med våra gemensamma vänner. Varför kunde hon inte fråga om jag ville vara med? Är de för mycket begärt? Även om jag kanske hade sagt nej så kan man väll ändå höra av sig och säga att "du, jag har ordnat barnvakt ikväll och kommer dra ut vill du hänga med kan du väll säga till"... Eller är de bara jag som är barnslig nu? Ikväll hade jag faktiskt följt med och de hade varit kul.
Vill hon inte för att jag är annorlunda? Varför frågade hon inte för? Varför säger man en sak och sedan gör en annan? Varför gör man såhär mot en vän? Jag själv skulle aldrig göra så... Speciellt inte när man står varandra så nära.

Jag vet inte om jag ska höra av mig heller,  jag har väll inget att säga eller så har jag massor att säga men vill inte bli ovän. Jag kanske är feg? Barnslig? Är de mitt huvud som spökar loss???

Jag känner mig förvirrad ikväll...
Kommentera