Tagen ur min dagbok, vinter 2017.
Illamående kröp sig fram, sakta men säkert blev de värre och värre. Jag trodde nästan allting skulle vända inombords men då kom yrseln.
Jag blev yr... nere på golvet låg jag med dottern krypandes omkring hur glad som helst precis som vanligt. Hon är så liten, och inte förstår.
Jag kom inte upp, kände att jag blev som nedtryckt av min egen kropp och allting bara gungande. Som om jag stod på en båt i ett riktigt stormigt oväder... man kan inte stå upp.
Halvt krypandes men ändå ålandes tog jag mig in på badrummet, telefonen var med och dottern pigg och glad följde efter.
Händerna började sticka och strax därefter domnade fingrarna bort samtidigt som de börjar sticka upp i underarmarna... domningarna följde efter och hela händerna var som borta.
Jag kunde inte knyta ihop min näve och inte heller sträcka ut fingrarna till raka utan jag var maktlös. Maktlös och samtidigt kom stickningar i fötterna.
Halvt sittandes på golvet i badrummet ringer jag efter sambon, förklarar med ord att han måste komma hem för min kropp lägger av.
Han släpper de han gör och åker hemåt från jobbet.
Sekunderna känns som minuter, min mun blev torr och andningen fruktansvärt tung. Jag kan inte andas, börjar hyperventilera och sambon ringer igen... jag kan knappt prata med honom, jag ringer 1177 som säger att jag ska åka in.
Sambon kommer hem, hjälper mig ut till bilen och gör iordning dottern. I bilen kommer känseln tillbaka och andningen går tillbaka till normal.
Panikångestattack... ja, de är så de kallas och min kropp la av, jag trodde återigen att jag inte skulle överleva.
Jag är maktlös inför mina attacker, men de var så länge sedan dom var här att jag glömt hur de känns.
Illamående kröp sig fram, sakta men säkert blev de värre och värre. Jag trodde nästan allting skulle vända inombords men då kom yrseln.
Jag blev yr... nere på golvet låg jag med dottern krypandes omkring hur glad som helst precis som vanligt. Hon är så liten, och inte förstår.
Jag kom inte upp, kände att jag blev som nedtryckt av min egen kropp och allting bara gungande. Som om jag stod på en båt i ett riktigt stormigt oväder... man kan inte stå upp.
Halvt krypandes men ändå ålandes tog jag mig in på badrummet, telefonen var med och dottern pigg och glad följde efter.
Händerna började sticka och strax därefter domnade fingrarna bort samtidigt som de börjar sticka upp i underarmarna... domningarna följde efter och hela händerna var som borta.
Jag kunde inte knyta ihop min näve och inte heller sträcka ut fingrarna till raka utan jag var maktlös. Maktlös och samtidigt kom stickningar i fötterna.
Halvt sittandes på golvet i badrummet ringer jag efter sambon, förklarar med ord att han måste komma hem för min kropp lägger av.
Han släpper de han gör och åker hemåt från jobbet.
Sekunderna känns som minuter, min mun blev torr och andningen fruktansvärt tung. Jag kan inte andas, börjar hyperventilera och sambon ringer igen... jag kan knappt prata med honom, jag ringer 1177 som säger att jag ska åka in.
Sambon kommer hem, hjälper mig ut till bilen och gör iordning dottern. I bilen kommer känseln tillbaka och andningen går tillbaka till normal.
Panikångestattack... ja, de är så de kallas och min kropp la av, jag trodde återigen att jag inte skulle överleva.
Jag är maktlös inför mina attacker, men de var så länge sedan dom var här att jag glömt hur de känns.