Mitt liv i ord och meningar

Det som stressar mig mest i livet är tiden. 
Timmarna som går förbi och inte räcker till. 
Sekunderna jag försöker greppa och minuterna som flyr. 

Det är så mycket man ska hinna, kunna och göra. 
Så mycket måsten, krav och förväntningar. 
Så lite kvar för de såkallade lugnet.
Man blir låst, fast och fängslad. 
Man ska vara duktig, prestera någonting och jaga tiden som bara flyr och ingenting går ihop och ger mig luft. 
Allting stressar och jag håller andan var och varannan dag för jag tror att det ska rasa inom kort. 
Att allt tar slut och går sönder. 

Det börjar med en spricka och sedan spricker de mer och mer och när vi ser det är det för sent. 
Som att jag spelar teater och mitt smink börjar försvinna. Som att scenen jag står på håller på att monteras ner. Som att kläderna jag bär får trasiga sömmar och håliga knän. 

Jag är rädd för mina mönster och inbyggda flykt jag har inombords.
Jag är rädd för mina känslor och min brist på tro.
Rädd för gamla vanor och låsta rutiner. 
Allting är som "huggen i sten". Beklädd med taggtråd och rädd för ett liv i tristess. 

Jag håller andan medan tiden går förbi.