Här sitter jag med datorn framför mig på skrivbordet, kaffe koppen står precis bredvid och funderar, samtidigt fäller jag en tår. En tår av besvikelse, jag är egentligen inte ledsen utan de är mer att jag har fått vakna upp. Vakna upp som vuxen och som vuxen har jag en förståelse, en förståelse att min barndom är som borta, jag minns ingenting och de har kommit upp varför jag inte göra de. Har man varit med om trauma som barn, haft en uppväxt som inte sätt ut som de gör i en vanlig familj är de lätt att de blir så nämligen. Att man står som vuxen och inte minns för att man så tidigt i sitt liv förträngt. En dag ska jag ta tag i min barndom, men inte nu. Just nu ska jag bara smälta allting och fortsätta mitt liv.
Men jag kan inte släppa tankarna riktigt, jag kan inte bara smälta allting på en gång. Jag är så besviken över hur min uppväxt varit, inte för att jag varit sjuk utan för hur min familj varit mot mig tillskillnad ifrån hur de har sett ut utåt eller till skillnad från hur min lillasyster har haft de.
När börjar era minnen från barndomen visa sig i ert minne? Hur gammal var du?
Jag försöker verkligen minnas några goda minnen men de är inte många jag minns... Minns inte så mycket negativt heller för den delen mer än de negativa jag faktiskt minns och de är inte bra.
Men jag kan inte släppa tankarna riktigt, jag kan inte bara smälta allting på en gång. Jag är så besviken över hur min uppväxt varit, inte för att jag varit sjuk utan för hur min familj varit mot mig tillskillnad ifrån hur de har sett ut utåt eller till skillnad från hur min lillasyster har haft de.
När börjar era minnen från barndomen visa sig i ert minne? Hur gammal var du?
Jag försöker verkligen minnas några goda minnen men de är inte många jag minns... Minns inte så mycket negativt heller för den delen mer än de negativa jag faktiskt minns och de är inte bra.
Jag har växt upp i ett dysfunktionellt hem, närmare om de kommer jag skriva om när jag fortsatt smälta.