Funderar ni någonsin över de här med vänner?
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.
Jag själv har väldigt många vänner, många gemensamma vänner med min sambo men helt ärligt har jag bara en vän som jag verkligen hör av med små små mellanrum, alltså vi hörs av minst en gång i veckan... Dock bor jag och min barndomsvän väldigt långt ifrån varandra nu i vuxna dagar men vi håller kontakten och uppdaterar varandra om våra liv trots allt och vi finns där för varandra när någon av oss går igenom något jobbigt.
Men dem andra vännerna är några jag tycker om men som jag inte står sådär fruktansvärt nära. Som nu, jag skulle inte prata med allihopa angående allt som händer i mitt liv just nu för allihop utan de finns några ynka av allihop som jag faktiskt skulle kunna prata med.
Men samtidigt, just nu vet ju ingen av dom om vad jag går igenom och därför blir de tyst.
Men jag kan ändå känna hur ensamt de känns att stå med allt detta. Nog för att jag har min sambo att luta mig mot och prata med, men ibland hade de varit skönt med en vän som bara helt plötsligt står här utanför min dörr och frågar om jag bjuder på kaffe. Livet är så konstigt ibland... Kanske ligger de på mina axlar att be om att få prata med någon av dem?
Ensamhet är ingen roligt känsla, speciellt när man vet att man inte är ensam egentligen.
skriven
Den känslan är absolut tuff :(. Jag har en nära vän men så är jag inte sådan som umgås med så mycket människor heller egentligen.