Mitt liv i ord och meningar

Jag ska göra något nu som skrämmer mig. Jag ska försöka förklara vissa saker som är extremt svårt att sätta ord på och det kan verka konstigt för många. Du kanske inte ens kommer kunna relatera till något av de, jag vet inte. Du kanske inte ens bryr dig, vilket är mest troligt!

Jag skriver ner det här mest för mig själv, även om jag lägger ut de så att världen kan se. Men också för folk som inte kan få ett grepp om vem eller vad jag är. Jag skriver inte detta för att få medlidande eller sympati i någon form. Jag vill bara försöka förklara.

Jag vill först ber om ursäkt i förväg för de kommer troligen att vara väldigt långt, troligen innehåller de ord av en hårdare natur, och kanske inte ens följer en röd tråd. Så är de med mig!

Jag förstår att 95 % av er som börja läsa detta, inte kommer att läsa igenom det hela. Ni som väljer att läsa hela texten, jag tackar dig, och ber igen om ursäkt.

Jag har många ansikten...

Har du känt att du inte uppfattar världen som "alla andra"? Som om du kan se saker som andra inte ser. Som om du förstår saker men inte på samma sätt som andra. Har du någonsin känt de som om du inte kan stänga av din hjärna för ett ögonblick, och tankar kraschar genom huvudet som en flock av skrämda fladdermöss, förvirrad av vart vi ska? Har du känt att du har gjort misstag i ditt liv som du inte kan skylla på någon annan än dig själv? Har du någon gång känt att du inte har energi att verkligen göra något? Att du måste tvinga dig själv att faktiskt göra det. Har du känt att du har haft en mycket produktiv dag? Har du någonsin varit så glad att du måste berätta för alla om det? Har du någonsin varit så ledsen, att du inte vill prata med någon? Jag antar att de flesta människor känner så ibland, i viss mån. Det är bara den mänskliga naturen, eller hur?

Det här kanske låter konstigt och ologiskt att för mig är alla dessa känslor en ständig kamp. Alla, vid samma tid, hela tiden.

Jag kan inte stänga av hjärnan, inte alls! Fladdermössen jag skrev om, dom tröttnar aldrig, och de är förvirrade. Jag kan nästan aldrig fokusera. Mina tankar är konstant och spridda. Mina känslor är så starka på varje spektrum. I många fall kan jag inte kontrollera dem. Inte ens när jag sover. Dessa känslor kan ändra små saker, och sedan stanna i timmar, veckor eller månader i taget. Jag vet aldrig.

När jag mår bra eller något bra händer så älskar jag med hela min kropp och själ. Jag bryr mig om allt och alla. Det känns som om jag går på droger, på en mycket bra höjd att jag nästan blir oövervinnelig! Jag känner att jag kan erövra världen och inget kan stoppa mig. Jag kan få saker gjorda snabbare, mer produktiva än någonsin tidigare, men så skakas jag om... och jag faller!

När jag känner mig nere eller något dåligt händer, går hela min värld i små små smulor som lägger sig vid mina fötter. Helvete öppnar sin mun och sväljer hela min kropp och själ in i ett mörkt hål. Allt är mitt fel. Jag kan inte se klart. Det finns bara tomhet. Jag kan knappast få något gjort, jag har absolut ingen energi för något. Jag trycker bort folk medvetet, speciellt dem som står mig närmast. Jag kan inte lyssna och ta något råd eller vänliga ord för jag vet redan hur hemsk jag är och ingenting kan ändra på det. Inget kan fixa mig, jag har ingen, jag är helt ensam med många jag kan eller inte kan ha runt mig. Jag kan stå i mitten av ett torg och inte se en enda själ och skulle jag se personer skulle jag bara anta att de alla hatade mig för att vara i deras närvaro, så jag är inte värdig. Jag hatar mig själv, med en våldsam passion. Tankar på vad livet har för mening finns konstant i huvudet, känslan av att det skulle vara bättre att bara få avsluta smärtan och inte behöva känna något. Tänka att det enda sättet den här smärtan kommer nå ett slut är av mig själv genom att inte vara vid liv. Jag gråter mig till sömns, även om det inte syns utåt.

Jag kan ärligt säga att jag vet inte vad riktig lycka är. Ja, jag har känt mig lycklig. Jag har skrattat tills jag gråtit. Men det kommer alltid tillbaka till smärta, förvirring och utmattning. Jag har upplevt och gjort så många saker i livet, att det känns som om jag kunde ha levt det två gånger om redan. Och jag är inte ens halvvägs genom (förhoppningsvis). I de flesta fall har jag alltid förstört något bra aspekt i livet, särskilt relationer till nära vänner och familj.

Jag är så lugn och bekväm med att känna smärta, att det är nästan naturligt för mig. Det är nästan att jag går ur vägen för att få det att hända. Som att gå den extra milen, i fel riktning. För det är vad jag förtjänar. Jag förväntar mig alltid smärtan att komma på något sätt, och det gör den.

Jag förstår om det är något galet med mig. Att du tycker att jag borde bara "ändra mitt sinnestillstånd" eller bara bita ihop, eftersom alla går igenom dåliga tider. Vad jag försöker säga är att jag både mentalt och fysiskt kan inte. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig om jag är psykotisk eller bara patetisk och svag. Eller att jag inte är "sjuk" nog för att få hjälp, och jag hatar att be om hjälp! Igen, det här är inte jag som frågar efter någon slags hjälp, medlidande eller sympati, jag vill bara försöka förklara min uppfattning av min egen verklighet.

Jag är utmattad, mentalt och fysiskt! Jag vill stänga av min hjärna för bara 1 minut så att jag kan få en liten stund av fred för att se vad det skulle vara.

Jag heter Mikaela och jag är tydligen psykiskt sjuk... en sjukdom jag aldrig kommer bli frisk ifrån.

Jag lever. Jag är inte frisk men jag är här idag, just nu. Jag är inte död. Inte just precis nu i alla fall. Jag är Mikaela. Jag har haft en barndom utan trauman. Jag har en sambo som jag vill leva med, massor av fina vänner och jag har ett jobb men är sjukskriven ofta och flera gånger i långa perioder. Jag gick ut med bra betyg från gymnasiet och är en bra mamma. Jag är öppen, driven och social. Jag tycker om att shoppa, fika och ta ett glas vin.

Jag är Mikaela... och jag är tydligen psykiskt sjuk. Men det är inte allt jag är, jag är människa också!