Jag önskar så djupt, långt in i mitt hjärta och själ att jag kunde bli fri från denna sjukdom, frisk från all bergochdalbana men som mest önskar jag att jag vore som andra!
Inte som andra "normal", för vad är egentligen normal?
Nä jag menar fysiskt.. Och psykiskt i för sig.. Men just de här med att kunna jobba obehindrat, slippa sjukskrivningar pga psyket, slippa kontakt och strul med försäkringskassan och allt där till! Sen att ha ett "beteende" eller egentligen reaktionsförmåga på de sätt alla andra har, att inte ha ett yttre som visar -jag bryr mig inte, medans jag innerst inne gråter av hur mycket jag bryr mig, att inte känna hur jag kastas mellan förtvivlan och känslan av att kunna övervinna allt utan problem!
Att inte behöva va rädd för att vakna upp av en mardröm natt efter natt efter natt till att vara rädd för att inte kunna somna så jag ska ha projekt hela nätterna och kör slut på min kropp!
Jag skulle kunna räkna upp så otroligt många anledningar till varför jag avskyr de här sjukdomen... Jag brukar va rätt bra på att vända allting till något bättre eller försöka se i andra vinklar men just nu är jag stelt fast i dessa mörka eländiga tankar tyvärr!
Men de absolut värsta är nog att se hur mina anhöriga dras med i min sjukdom, hur dom blir som "slagpåsar", "utsatta varelser" och drabbade av mig.
Hur är de meningen att man ska orka leva år efter år efter år såhär?
Jag har ingen aning om hur många år jag kommer att bli men de är många gånger som jag tänker att och känner att:
- jag lever inte för att jag vill leva, jag lever för att jag inte vill att mina anhöriga ska vara ledsna!
Samtidigt kanske de är fel tänk? Mina anhöriga lider ju på ett sätt av att jag finns!!!!?!!!! Allting är ett stort, jobbigt dilemma och jag kan lägga många många timmar på dessa funderingar!