De var en vårdag för flera år sedan som jag blev jag inlagd på en psykavdelning för djup depression, ångest och panikattacker som nu ska diagnoseras i slutändan.
Vägen dit är lång och svår, kantad av depressioner fyllda av ångest och självskadebeteenden.Sådanna manier som har fått mig att tappa kontrollen över mig själv. Och jag förstår inte varför jag känner som jag gjorde eller, ibland, bete mig på ett sätt som inte var jag. För jag minns aldrig
Men jag förstod tillslut att jag behövde hjälp:
Min resa på psyk började när jag minst anade de. Det var då jag insåg att jag behövde hjälp, att jag inte skulle överleva om jag inte började prata. Det har varit min räddning, att prata, om allt. Nu idag står jag med mediciner upp över öronen, psykolog, läkare och sjuksköterska. På den vägen är det.
Nästa steg på min resa var att acceptera att jag inte var som alla andra:
Jag hamnade på psyk. ÄNTLIGEN. För någonstans trodde jag nog faktiskt att jag skulle bli bra igen, bara jag fick veta vad som var fel. Men det funkar inte riktigt så. Det som händer är att man måste lära sig acceptera att man inte är riktigt som alla andra. Inte för att jag någonsin känt mig som ”alla andra”. Att man måste lära sig hantera något som skulle kunna bli bättre med tiden men också kan förvärras om man inte tar hand om det.
Man kanske ”måste” äta tabletter resten utav livet, kanske kan man inte arbeta med precis vad man vill, kanske måste man modifiera sina drömmar en aning. Men man är inte dömd.
Jag har egentligen hela tiden innan psyk känt mig värdelös:
Eftersom jag alltid varit öppen med vem jag är, så har jag inte stött på så mycket fördomar. Det var nog mest jag som stod för dem, alldeles i början. Jag har känt mig värdelös i mitt liv och jag har försökt vara så som omvärlden säger att man ska vara, men det gav mig bara ätstörningar, en obefintlig självkänsla och just en känsla av att vara värdelös.
Att kunna vara svag är att vara stark
Men är det något man lär sig av att våga vara svag så är det att man är väldigt stark!
Jag insåg det den veckan när jag var däckad i depressionen och inte orkade ta mig upp ur sängen. Att jag inte är värdelös, för jag har överlevt saker som ingen ska behöva uppleva och fler depressioner än de flesta människor behöver uppleva under ett helt liv och det gör mig stark.
Och när jag väl insåg det, så insåg jag också att jag är värd att älskas, det finns inga värdelösa liv. Precis som det inte finns någon som är perfekt. Så det är något jag slutat sträva efter.
Jag är jag, och jag behöver inte vara någon annan. För de som älskar mig och bryr sig om mig de älskar mig för den jag är. Inte för vad jag har eller för hur jag ser ut. Bara för att jag är den person jag är, manier och depressioner till trots.
Vem är jag eller du att döma?
Sedan får man vara beredd på att en del inte tycker om en. Det kommer alltid finnas människor som inte känner mig men som ändå har en negativ åsikt och det får stå för dem.
Jag försöker att låta bli att tycka saker om människor jag inte känner, för jag vet inte vad de går igenom, vad de varit med om.
Vem är jag att döma andra när jag inte vill att de ska döma mig?