Har du någon gång känt dig som om du aldrig blir hörd?
Som om någon inte tar dig på allvar?
Har du någon gång känt att du vill ha hjälp men inte får den?
Jag var på botten och just då skrev jag detta och de här blev mitt startskott efter att ha suttit i 4 timmar inom på psykriatin innan jag blev inlagd och inläggningen blev lång.
Jag ville ha hjälp med allt, mitt liv, mitt sätt att vara och att leva!
Jag kände att jag hade gjort så många snedsteg i mitt liv och att jag hade gjort illa människor fast endel inte förtjänar de.
Jag hade pusslat ihop mitt liv för att de för stunden ska vara rätt och så skrev jag detta i mitt block jag hade i min famn.
*Nu sitter jag här i väntrummet på akutpsykriatin, allting har kommit ifatt mig och jag har förstått att jag behöver hjälp men ändå så känns de som om personerna som jobbar med att hjälpa andra människor bara kastar mig hit och dit. Dom gör de så mycket mer komplicerat.
Jag känner mig värdelös, är jag så värdelös att jag inte har rätten till hjälpen? Ska jag behöva vara hemma, må såhär och bara samtala med någon människa då och då... Då och då när jag knappt vill gå utanför tomtgränsen hemma längre?!
Den enda som förstår mig helt och hållet är min älskade barndomsvän, och hon har stått ut och funnits där hela tiden.. Men hon förstår mig och försöker hjälpa mig, men ingen annan verkar lyssna eller förstå!
Är så trött på att inte få hjälp att jag bara vill lägga mig i sängen och ge upp... Ge upp totalt, inte göra något utan bara ligga och vara, varken prata eller gå! För mat, de är ju bara någon procent i mitt liv ändå!
Vart ska man vända sig, hur skriker man på bättre hjälp än såhär???*
skriven
Hela min uppväxt kändes det som ingen lyssnade på mig, ingen såg mig.. Jag var i princip osynlig kändes det som.
Nu först när jag blev sambo känner jag mig sedd och hörd,tycker inte riktigt om vården,