Många har inte den turen men de har jag.
Redan som små träffade jag min absolut bästa och närmaste vän. Hon hade blöjor och jag hade precis börjat sluta använda på dagtid. I alla lägen hade vi varandra, vi hade en ynka kort promenad genom en lite dunga av träd mellan varandra så när vi blev
större kunde vi leka med varandra var och varannan dag. Redan där var hon som en syster.
Nu är vi vuxna både två. Jag med min familj och hon med sin! Men sedan ungefär sju år tillbaka har vi inte bott varandra nära, ett hav och tjugo mil till var de några år, sen blev de ett hav och 87mil och tillsist blev de ett hav och 1 timme bil exklusive
trafiken. Ja, vi pratar i telefon och hörs av var och varannan dag men samtidigt så önskar jag att jag kunde bo närmare min vän. Att vi kunde ses oftare, att vi kunde kramas, dricka vin på kvällarna när ungarna somnat, ta en kaffe eller varför inte
ses över en lunch...
De är tyvärr inte så, och ibland gör de lite extra ont faktiskt.
Min närmaste vän, min barndomsvän, hon är precis som en syster eller tvillingsyster. Så olika fast ändå så lika.
Jag skrattar mig lycklig som har henne. Hon kan driva mig till vansinne, och vi har många skilda åsikter men samtidigt kan jag aldrig vara arg på henne, nej precis... vi har aldrig riktigt bråkat, kors i taket eller vad ska man säga? De är precis som
om vi bara hänger ihop.
Vi accepterar varandra, inser hur den andra tänker, vi acceptera att den andra tycker på ett sätt och man själv på ett annat. Vår vänskap är full av respekt helt enkelt.
Ett hav och ynka en timme exklusive trafik kanske inte låter så mycket men för de är de på andra sätt, en familj och en familj till, två vardagar som inte alltid går ihop. Jag kan inte bara fara till henne över en kväll och åka hem på natten, eller bara
träffa henne över en dag. De funkar inte så, även om jag skulle vilja.
Min barndomsvän betyder så otroligt mycket för mig, jag bryr mig om henne som om hon vore en docka gjord av glas som står mitt i ett byggkaos. Även om hon inte behöver någon som ser efter henne så vill jag att hon gråter hos mig, att hon berättar sina
nyheter till mig, att hon kommer till mig med sina funderingar och problem. För de är så jag vill ha de, jag vill bära på hennes saker med henne.
Har du en bästa vän att dela allt med? En vänskap med kärlek, respekt och acceptans?