Kroniskt sjuk, inget botemedel.

2 kommentarer

Jag skulle vilja börja inlägget med meningen "ni vet när man" men de går inte att göra så för ni alla veta inte hur de är, och de är väll de som är de jobbigaste.
De jobbigaste att jag sällan kan använda meningen "du vet när de är såhär då är de såhär" för jag tror någonstans att ingen kan sätta sig in i hur de är att leva såhär om man inte står i de själv och jag önskar ingen denna sjukdom.

Jag blir påmind i många olika situationer, nästan varje dag att jag är sjuk. Att min sjukdom alltså står mig närmast om ryggen, att den begränsar mig, att den gör att jag inte kan göra som alla andra, att den drar ner mig i depressioner, att den drar upp mig i manier, att den ibland tar över mina ord, att den ger mig utbrott och att den egentligen rent ut sagt förstör för mig.
Jag är en kvinna, en vanlig människa gjord av kött och blod, skelett, en hjärna, ett hjärta och alla andra tillhörigheter till en kropp. Men jag har en kronisk sjukdom, en idiotisk sjukdom som många gånger verkligen förstör och de tär på mig!
Den kan förstöra min vardag, den begränsar mig.

Jag önskar de fanns ett botemedel, jag önskar att sjukdomen inte fanns, jag önskar jag kunde leva som alla andra.
Jag vill ha en dålig dag och tycka nästa blir bättre.

Jag är trött på personer som hör av sig till mig och frågar hur de är och när dom fått samma svar att de "är skit" i flera dagar, veckor eller månader svarar "att de inte kan få va bra med dig"... De tär så otroligt, även om personerna menar väl men för mig blir de en påminnelse om att jag är sjuk.
Att få bli påmind hur dålig vän jag är som inte finns för mina vänner, inte gör saker för dom som jag borde vilket kan vara olika saker.. Allt ifrån att finnas för dom i jobbiga stunder, till att skicka ett kort, ett sms, eller flera andra saker och att bli påmind om att jag inte gjort saken gör riktigt ont FÖR JAG KAN INTE! Jag skulle vilja skrika ut de men inte ens de kan jag för tillslut blir de en skam, nästan så man skäms för att man inte klarar av att finnas där, man hör av sig dåligt, man skickar inte kort, man skickar inte sms... Ja då skäms jag tillslut för vilken dålig vän jag är och att dom förtjänar en så mycket bättre vän.
Jag har vänner flera mil ifrån mig, någon pratat jag med dagligen och någon väldigt mycket sämre i kontakt. Båda ska jag hälsa på, den ena har flyttat till nytt boende, den andra ska jag bara säga hej till och ta en kaffe, den tredje har köpt hus och den fjärde ska jag lämna saker till och umgås med! Men min begränsning av sjukdomen blir att allting bara knuffas upp gång på gång, jag klarar de inte och sämre mår jag av tanken att jag inte klarar av att ta mig an mina vänner.
En känner mig då väl, en känner mig hyfsat bra, en förstår mig utan och innan, en accepterar allting, en tjatar utan förståelse och en blir tillslut tyst! Nä hu vilken dålig vän jag kan va!

Jag är trött på att vara sjuk, jag vill va frisk!

 

Empati är nog inget jag vill ha, jag vill ha förståelse.. En förståelse för något som ingen kan förstå.

Vilken soppa!

 
1 Sanna:

skriven

Ojj vad din text fick mig på igenkänning. Ska eventuellt utredas för bipolär längre fram, tack för att du delar med dig. Livet med psykisk ohälsa är en daglig kamp!💕

Svar: Åå, va skönt men ändå jobbigt för dig! Jag hoppas du hittar rätt diagnos under din utredning och kan finna ett bra sätt att leva ditt liv. Ta hand om dig, kram!
blockochpenna.blogg.se

2 Harriet:

skriven

Vet exakt hur du känner... Har också haft mycket problem med hälsan, och ibland känns det som ingen förstår.. Kämpa på!♡

Svar: Ja de är faktiskt riktigt jobbigt... Tack, ha en trevlig helg på dig :)
blockochpenna.blogg.se