Jag tänker väldigt ofta tillbaka i tiden, tiden där jag var ju omedicinerad, hade inte ens fått någon hjälp ännu.
Alla älskade mig, jag har väldigt väldigt många vänner och folk uppfattade mig som en väldigt sprallig och härlig tjej som alltid hade idéer, for runt överallt, hade alltid något på gång till helgen efter skolan och allting. Vännerna
hörde av sig varje dag och ville umgås.
Jag var manisk då under en väldigt lång tid.
När jag sedan drogs ner i depression, när jag inte kunde sätta fingret på vad de var som var fel festade jag, jag drack mängder med alkohol och tog mina smärtstillande och fortsätta att vara den spralliga och härliga tjejen som
min omgivning älskade.
Sen tog jag mina nätter för mig själv, jag tog mig ut mitt i natten med block och penna, tog mig till en berg där jag grät och skrev ner mina tankar och känslor. De var ingen som visste att jag satt där på nätterna, och än idag
är de en favoritplats för mig, en plats för jag står mellan himmel och jord, en plats där jag enkelt kan avsluta mitt liv eller fortsätta. De är en underbar plats men också en trygghet för mig.
Men ju äldre jag blev ju mer drog depressionen tag i mig, och jo man kan växa ifrån varandra och jag vet att jag blev mer åt de "galna" hållet i mina maniska skov också.
Men egentligen, vart tog alla dom personerna vägen när jag behövde dom som mest?
Varför slöt dom acceptera mig, skrämdes jag så mycket utan medicinen? Vad gjorde jag för fel egentligen?
Jag skulle så gärna vilja ha dom svaren men svaren kommer alltid stå obesvarade tyvärr.
Jag är glad för mina vänner idag, både nya och gamla för endel äldre står kvar trots min sjukdom och jag är väldigt glad över min omgivning idag för den är kanon!
Men tanken river mig just i funderingen kring varför vände ni mig ryggen när ni kunde ha hjälpt mig?