Mitt liv i ord och meningar

Att vara förälder är inte en helt enkel sak och inte heller självklar.

Första slutsatsen till ordet "förälder" är att det är en avkomma.
Ens biologiska barn, någon som bär ditt blod i sina ådror.
Det är första slutsatsen. Men att vara förälder är så mycket mer än så. Den där första slutsatsen är egentligen bara precis kroppsligt.

Att vara förälder handlar inte om att vara genetiskt besläktad.
Att vara förälder handlar om att vara där.
Att vara medveten, vara närvarande, vara där hela tiden på avstånd och i närhet.
Att vara förälder handlar om att hjälpa dem i varje steg de tar, att hålla dem i handen när det är svårt att gå själv oavsett ålder, att pusha på i bakgrunden när det är saker de måste klara av på egen hand, att heja på i livets alla skeden.
Att vara förälder är att lära dem rätt från fel, krama dem när känslorna är många och stora, prata när orden finns och inte finns. Att pussa små kinder i tid och otid.
Att vara förälder är att kunna sitta och studera deras minsta rörelse och finna ro med dom, att torka tårar och plåstra knän, att lyssna till deras resonemang.
Att skratta högt åt deras tokigheter, vara tokig själv, att sova tätt intill, att sakna täcke, kudde och plats. Att städa undan leksaker och jämt och ständigt ha sand på golven.

Att vara förälder är att sitta på tu man hand vid en middag, med vin och tända ljus och sakna kladd och prat och tjat om allt och inget.

Att vara förälder är så mycket mer än blod.