Ensamhet, att känna en känsla av ensamhet är jobbigt och speciellt när man egentligen inte är ensam. Jag har min underbara barn och min härliga sambo men ändå kan jag känna mig ensam fast jag inte är ensam alltså.
Har du känt så någon gång? Alltså att du är ensam?
Sitta i ett hus där de finns rörelse i nästan varje rum men samtidigt känna dig ensam! Jag känner mig ensam och har gjort nu i några veckor till och från. Men jag förstår egentligen inte varför och samtidigt vet jag inte hur jag ska lösa "problemet" eller, ja de kanske inte ska kallas ett problem men någonstans borde de väll finnas en lösning, eller? Men jag vet också att jag är inte ensam om att känna mig ensam för de är hela 5-10% av alla svenskar som faktiskt känner sig just ensamma trots att dom inte är de. Samtidigt vet jag också att jag har varit uppvarvad i mani senaste tiden och att detta kan vara ett första steg mot depressionen också, ett nytt skov helt enkelt. Men om de nu är min depression som är på ingång så kan jag inte hindra de utan bara lindra. Jag får helt enkelt öppna mina ögon och försöka lindra, lindra något som jag inte kan ta på. Ett psykiskt tillstånd, en känsla, ja detta är inget jag kan bota utan lindra. Men hur lindrar man något man inte kan lösa och hur lindrar man något man inte kan ta på? Jag kan inte ta en värktablett och låta smärtan som sitter psykiskt försvinna, jag kan inte ta lindrande krämer på hjärtat för de sitter psykiskt.. Att prata vid psykiatrin, jo visst jag skulle varit där idag men dom ringde imorse och ställde in pga att min kontaktperson nu är sjuk (igen). Jag har haft otur hela 2018 med psykiatrin för varenda gång vi har möte har jag eller min barn varit sjuka eller så har min kontaktperson varit sjuk. Hur ska jag då få hjälp nu, nu när jag faktiskt behöver de på nytt....
Så många tankar, men inga svar.
Har du känt så någon gång? Alltså att du är ensam?
Sitta i ett hus där de finns rörelse i nästan varje rum men samtidigt känna dig ensam! Jag känner mig ensam och har gjort nu i några veckor till och från. Men jag förstår egentligen inte varför och samtidigt vet jag inte hur jag ska lösa "problemet" eller, ja de kanske inte ska kallas ett problem men någonstans borde de väll finnas en lösning, eller? Men jag vet också att jag är inte ensam om att känna mig ensam för de är hela 5-10% av alla svenskar som faktiskt känner sig just ensamma trots att dom inte är de. Samtidigt vet jag också att jag har varit uppvarvad i mani senaste tiden och att detta kan vara ett första steg mot depressionen också, ett nytt skov helt enkelt. Men om de nu är min depression som är på ingång så kan jag inte hindra de utan bara lindra. Jag får helt enkelt öppna mina ögon och försöka lindra, lindra något som jag inte kan ta på. Ett psykiskt tillstånd, en känsla, ja detta är inget jag kan bota utan lindra. Men hur lindrar man något man inte kan lösa och hur lindrar man något man inte kan ta på? Jag kan inte ta en värktablett och låta smärtan som sitter psykiskt försvinna, jag kan inte ta lindrande krämer på hjärtat för de sitter psykiskt.. Att prata vid psykiatrin, jo visst jag skulle varit där idag men dom ringde imorse och ställde in pga att min kontaktperson nu är sjuk (igen). Jag har haft otur hela 2018 med psykiatrin för varenda gång vi har möte har jag eller min barn varit sjuka eller så har min kontaktperson varit sjuk. Hur ska jag då få hjälp nu, nu när jag faktiskt behöver de på nytt....
Så många tankar, men inga svar.