En fredag i maj kom panikångestattacken på besök igen, de var några månader sedan sist men ändå slog den ner mig i vanlig ordning.
Jag var i köket, sittandes på köksstolen denna gång. Tårarna föll, en efter en och tillslut rann dom som ett vattenfall nerför mina kinder. Jag gömde ansiktet ner i mina händer när jag började känna mig yr. Sambon kom ut i köket och frågade vad som stod på. Jag hyperventilerade, fick ingen luft kändes de som. De började sticka i händer likt domningar och då visste jag att de var ju en panikångestattack som kom, helt oförberedd var jag. Jag försökte ställa mig upp men benen ville inte bära mig därför fick sambon gå och hämta min mediciner, när han kom med medicinerna satt jag där helt kallsvettig, domningar i båda händerna så jag inte ens kunde knyta en näva samtidigt som jag känner hur fötterna börjar att försvinna in i stickningarna också. Jag koncentrerade mig i vanlig ordning på att andas, få i mig medicinen och "gick in i mig själv", stängde av allting som hände runt omkring mig där de både fanns tal, lek, mat och livat. När medicinerna börjat värka var de nästan över, känseln kom tillbaka i fötterna, jag var skakig men domningarna i händer var försvunna och jag kunde börja andas klokt utan att anstränga mig.
Återigen var de där, den bekanta känslan av att inte vara normal. Jag funderade på vad som kunde ha utlöst de men som vanligt har jag inga riktiga svar, eller har jag kanske de innerstinne i mitt lilla kaos?!
Ingen vet varför jag får dom, "de bara är så" säger läkarna på psykiatrin.
Förra gången jag fick en attack var för några månader sedan, då satt jag på golvet med dottern och kröp mig in till badrummet, försökte ringa sambon men kunde knappt prata...
Den känslan är obeskrivlig, både för mig men också mina närstående. Jag får en känsla av att kroppen lägger av, som om kroppen dör men inte jag. Ibland går de över av sig själv efter en stund, de gjort de förra gången för då tog jag inga mediciner men den gången hann vi också åka in till sjukhuset. Gången innan dess var några år sedan...
Frågan är varför den är tillbaka nu, eftersom den varit borta en period ur mitt liv?
Jag var i köket, sittandes på köksstolen denna gång. Tårarna föll, en efter en och tillslut rann dom som ett vattenfall nerför mina kinder. Jag gömde ansiktet ner i mina händer när jag började känna mig yr. Sambon kom ut i köket och frågade vad som stod på. Jag hyperventilerade, fick ingen luft kändes de som. De började sticka i händer likt domningar och då visste jag att de var ju en panikångestattack som kom, helt oförberedd var jag. Jag försökte ställa mig upp men benen ville inte bära mig därför fick sambon gå och hämta min mediciner, när han kom med medicinerna satt jag där helt kallsvettig, domningar i båda händerna så jag inte ens kunde knyta en näva samtidigt som jag känner hur fötterna börjar att försvinna in i stickningarna också. Jag koncentrerade mig i vanlig ordning på att andas, få i mig medicinen och "gick in i mig själv", stängde av allting som hände runt omkring mig där de både fanns tal, lek, mat och livat. När medicinerna börjat värka var de nästan över, känseln kom tillbaka i fötterna, jag var skakig men domningarna i händer var försvunna och jag kunde börja andas klokt utan att anstränga mig.
Återigen var de där, den bekanta känslan av att inte vara normal. Jag funderade på vad som kunde ha utlöst de men som vanligt har jag inga riktiga svar, eller har jag kanske de innerstinne i mitt lilla kaos?!
Ingen vet varför jag får dom, "de bara är så" säger läkarna på psykiatrin.
Förra gången jag fick en attack var för några månader sedan, då satt jag på golvet med dottern och kröp mig in till badrummet, försökte ringa sambon men kunde knappt prata...
Den känslan är obeskrivlig, både för mig men också mina närstående. Jag får en känsla av att kroppen lägger av, som om kroppen dör men inte jag. Ibland går de över av sig själv efter en stund, de gjort de förra gången för då tog jag inga mediciner men den gången hann vi också åka in till sjukhuset. Gången innan dess var några år sedan...
Frågan är varför den är tillbaka nu, eftersom den varit borta en period ur mitt liv?